”Min Mamma och
Pappa skall
skiljas ...”
”Mina också ...”
Ganska ofta hörs denna dialog utspelas runt om i landet
på skolor, daghem och andra ställen där barn vistas.
Men det är nog bara de individer som på nära
håll upplevt en skilsmässa som riktigt förstår den djupa
sorg, ilska, oro och förvirring som alla inblandade känner.
”VARFÖR MÅSTE NI SKILJAS ??? Ni som har tyckt så mycket
om varandra förut, eller hur?”
Denna fråga är nog både den första och den vanligaste som parterna i en skilsmässa får höra och de rätta svaren är nog lika många som antalet skilsmässor.
Men det går att upplösa en familj utan att barnen tar skada om bara samtliga vuxna runt omkring barnet hjälper till att stötta och håller sina egna känslor i styr.
Ibland är det nästan lika svårt för mormor och morfar, farmor och farfar, fastrar, mostrar, morbröder och farbröder, vänner, grannar och andra vid en separation, särskilt om den kommer plötsligt, det vill säga att den som vill skiljas länge, alltför länge kanske, hållit god min och mått dåligt i tysthet innan separationen är ett faktum. Kanske mest för barnens skull - de flesta kämpar nog på så länge man orkar - men de flesta människor skulle nog också känna att man sviker om man skulle bära till torgs sina svåraste familjeproblem.
De i den äldre generationen som har kommit att bli riktigt nära vänner med sin svärson eller svärdotter känner kanske att lojaliteten mot det egna vuxna barnet kanske sviktar en aning. Vems sida står man på egentligen och måste man stå på någons sida?
Självfallet vill och skall man stötta sin son eller dotter även då beslutet om skilsmässa är ett faktum. Att som vuxen kunna gå hem till en förälder, få vara ”liten” igen och tanka lite tröst och kraft, få hjälp att ta tag i problemen, är en gåva till både förälder och ”barn”. Den äldre generationen kan kanske hjälpa till att få lite perspektiv på problemen, det kanske inte måste vara så bråttom utan att man först hinner ordna det bra för barnen. Hur klarar man ekonomin i framtiden och vilka andra konsekvenser innebär en skilsmässa?
Ibland kan man höra någon säga att ”egentligen var det väl en onödig skilsmässa, jag ångrar verkligen att jag tog det steget, men jag var så rasande och kände mig undanskuffad och ratad, så jag beslöt mig ögonblickligen för att skiljas. Mest var det ju för att hämnas och jag visste ju hur jag skulle djävlas så mycket som möjligt och lyckades också alldeles förträffligt med det, med benäget bistånd från diverse samhällsinstanser som bara alltför villigt köpte min förljugna, svartsjuka version. Nu när jag sett konsekvenserna för barnen ångrar jag mig djupt, men det går ju inte att få en enda dag av barndomen tillbaka, så jag får försöka leva med vad jag gjort, fast det tär på psyket”.
Har man i stundens hetta handlat som ovan, finns det för det mesta sällan någon framkomlig väg tillbaka - aggressionerna, de hårda orden och lögnerna har gjort klyftan oöverstiglig. När jag ibland fått frågan ”vad skall jag göra för att förhindra skilsmässan? Vi har det egentligen väldigt bra och jag vet att vi båda innerst inne hör ihop och det här är bara en tillfällig kris som absolut inte behöver leda till en definitiv skilsmässa” så brukar jag svara att man skall se till att vara någon att sakna, att längta tillbaka till, för att allt bra man haft ihop skall kunna få tillfälle att lysa fram igen. Den ena parten behöver kanske en rejäl paus för att få överblick över en tillvaro som just då känns helt hopplös. Och man behöver inte fullfölja sina skilsmässoplaner för att man bott på skilda håll en period, det kan istället ofta leda till att man löser problemen och kan gå vidare tillsammans.
Stötta - men inte lägga sig i och påverka åt något håll!
Har man efter många års vånda och funderingar kommit fram till beslutet att skilsmässa är den enda vägen att gå, då måste beslutet respekteras av alla inblandade.
Det är verkligen bottenkänning när svärföräldrar (oftast) och andra besserwissrar lägger sig i och börjar trakassera den part som tagit beslutet att skiljas genom telefonterror, lögner, skvaller och förtal ”ute på byn”.
För deras egen skull får man hoppas att de aldrig någonsin kommer att förstå vilken obotlig skada de gör barnen med sitt agerande! Förutom att omgivningen lätt märker syftet med förtalet och då blir det ju ”fall på eget grepp”.
Så snabbt som möjligt måste man i stället lära sig att skilja på sin före detta roll som livskamrat och rollen som medförälder. Vid en skilsmässa är det lätt att förstå att man i det kritiska skedet kanske riktigt ordentligt avskyr varandra som makar, men rollen som mamma och pappa kan man faktiskt aldrig skiljas ifrån hur gärna man än vill, den rollen är livslång! Man blir ju heller inte bara mamma och pappa när man får barn tillsammans utan också presumtiv mormor och morfar och/eller farmor och farfar! Däremot behöver man ju inte träffas i det mest upprivande skedet av en separation - det går alldeles utmärkt att ordna umgängesrätten på annat vis. Det är definitivt bättre för barn att föräldrarna inte ses, än att behöva stå i tamburen och höra okvädingsord och se hatiska blickar och andra åtbörder mot varandra. Det är sorgligt nog också åtskilliga barn som även tvingats bevittna hur den ena föräldern utövar handgripligt våld mot den andre i samband med hämtning vid utövandet av umgängesrätten. Ett barns hjälplösa förtvivlan över sin maktlöshet i sådana situationer är obeskrivlig.
En bättre lösning i sådana fall är att hämtning sker på daghemmet, i skolan eller på fritidshemmet, så att inte känslorna av sårad fåfänga eller annan frustration behöver väckas till liv varje gång umgängesrätten skall utövas.
Oavsett om man för att rättfärdiga sitt dåliga beteende skyller på att man bara ville hjälpa, så finns det absolut inga som helst ursäkter för att lägga sig i någon annans skilsmässa!
Värre ändå är när en förälder börjar tala illa om den andra föräldern inför barnet.
Vad man åstadkommer? Man gör i själva verket barnet föräldralöst! I stundens hetta tänker man inte på att ett barns egentliga hem är förhållandet mellan föräldrarna!
Det spelar ingen roll om man bor tillsammans eller inte, om man är skilda eller inte. Ett barn har ett bra hem om föräldrarna samarbetar bra kring barnet, talar väl om varandra och varandras släktingar (eller i varje fall inte talar illa om dem inför barnet, för det är deras släktingar också!), och så långt som möjligt stöttar varandras beslut eller tar en öppen och ärlig diskussion i frågan. Då ger man barnet trygghet i tillvaron, en trygghet som är nödvändig för att kunna utvecklas till en harmonisk människa.
Barn behöver båda sina föräldrar, men det är inte alltid möjligt att bo tillsammans hela livet! Pappa behövs precis lika mycket som Mamma, men som förälder behövs man olika mycket under olika perioder i barnets liv. Det är ett oförlåtligt brott mot den mänskliga naturen att beröva barnet mamman under späd- och småbarnsperioden, likaväl som mamman måste förstå att pappan är definitivt mera lämpad att hjälpa sonen i utvecklingen till man.
Den starka förtvivlan som ett barn känner när det utnyttjas som slagträ och/eller gisslan vid separationer finns inga ord starka nog att beskriva.
En del uppviglar barnet mot den andra föräldern, uppmanar det att inte lyda utan istället vara så besvärlig som möjligt, ber barnet spionera och bli skvallerbytta för att få reda på om det finns någon ny partner och andra sjuka beteenden som barn mår väldigt dåligt av att tvingas bli delaktiga i. Det normala barnet har en inbyggd känsla för vad som är rätt eller fel och reagerar inte sällan med aggressioner, skolk med alla dess negativa sociala konsekvenser och ibland med psykosomatiska symptom såsom huvudvärk, ont i magen eller uttalad trötthet. Mindre barn som varit torra en längre period kan börja kissa/bajsa på sig igen, drömmer mardrömmar och får därigenom störd sömn och blir trötta och reagerar därefter på ”dagis” eller skolan, en del med ”slöhet”, andra med ilska.
Barn har ju oftast en stark medkänsla för den som man upplever vara den svagaste parten i en konflikt och utnyttjas därför ofta som terapeut åt sin egen förälder! ”Tänk så ensam och ledsen jag blir när ingen bryr sig om mig” är ett synnerligen fult argument för att få in ett barn i terapeutrollen. Det är bara det att man totalt missförstått sin föräldraroll - det är föräldern som skall vara ett stöd för barnet och inte tvärtom!
Ännu svårare blir det för barnet om nya partner kommer in i bilden. Nya normer, nya regler, nya värderingar, nytt vardagsliv och nya ”margarin”släktingar. Och föräldrar som plötsligt har nya starka intressen!
Nej, det är inte lätt att plötsligt få en styvförälder i huset. En främmande person som ofta upplevs som en inkräktare, men som man ändå förväntas tycka om, fast man istället kanske känner stark avsky, rädsla eller antipati.
Men inte heller är det lätt att behöva bli styvförälder till dessa barn! Man träffar en ny kärlek och tänker att till skillnad från andra som man hört talas om, så skall minnsann vi klara det här på ett mycket bättre sätt. Men, hav tröst, styvförälder, det beror inte på Dig om Du inte lyckas med Dina föresatser och intentioner. Det spelar ingen roll hur mycket Du från början tycker om Dina blivande styvbarn, hur förstående Du än är, hur mycket Du än försöker och vill att allt skall fungera bra. Du får i alltför många fall inte en chans att lyckas, därför att styvbarnet inte vill tycka om Dig och självklart håller på sin biologiska förälder, vilket ju är helt naturligt. Många barn, kanske de flesta och för den delen även en del vuxna skilsmässobarn, hyser en mer eller mindra uttalad önskan att man skall bli en ”hel” familj igen. Även om man innerst inne vet att det aldrig skulle fungera, så finns naturligt nog drömmen där i alla fall.
Ibland kan det också hända att ett barn tycker avsevärt bättre om en styvförälder än den biologiska av samma kön och får svåra samvetskval för detta, man ”sviker” ju, men det är sunt och naturligt att tycka om en person som kanske ger väsentligt mycket mer av sin tid och omtanke än en biologisk förälder.
Tro aldrig att Du kan gå in och vara en ny förälder! Barnet har redan i de flesta fall två föräldrar och det är viktigt att inte förvirra barnet på den punkten!
Naturligtvis är det underbart om ett barn som av någon anledning bara haft en förälder plötsligt kan få två vuxna som stöd i livet, men håll rågången klar - ett barn får inte berövas tryggheten att veta vem som är mamma och pappa!
Att med list, intriger och kanske till och med lögner manövrera ut en förälder är oförlåtligt! Dessutom dröjer det mestadels inte så länge förrän barnet genomskådar vad som skett och vänder sig då bort - kanske för alltid - från den förälder som ljugit eller på annat sätt betett sig oärligt.
Sorgligt nog kan ju även föräldrar bli psykiskt sjuka eller på annat sätt spåra ur och vara klart olämpliga att träffa barnet vissa svåra perioder - alternativt bara vid övervakade möten under trygga former. Viktigast är återigen att i sådana fall ge barnet ärlig och saklig information fast på ett sympatiskt sätt, så att informationen blir till hjälp för både barn och förälder. Ingen enda har skapat sig själv och sina anlag och inte heller har någon uppfostrat sig själv. Därför måste vi ju alla hjälpas åt att skapa förståelse för dem som inte alltid fungerar så bra i livets alla skeden.
LOVA HELLER INTE BARN NÅGOT SOM DU INTE KAN HÅLLA!
Ett barn känner sig helt värdelöst om en förälder som lovat komma och hämta det bara uteblir utan att meddela sig. Så värdelös, att man inte ens är värd att få ett besked, utlämnad till hopplös väntan och skam! Ett otroligt effektivt sätt att inympa dåligt självförtroende hos barn - en tung börda i livets ryggsäck.
Det är svårt nog att överleva utlovade julklappar och födelsedagspresenter som aldrig blir till verklighet - men att utan förklaring bara utebli från utlovade möten är en oförlåtlig grymhet. Och alla kompisar som begriper hur det är fatt, att föräldern inte tänker dyka upp denna gången heller ...
Dessvärre går barndomen inte i repris, hur gärna vi än skulle önska det! Inte en enda dag får vi tillbaka, inte ens den där vackra konfirmationsdagen i maj när jobbet (läs pengarna!) fick gå före.
Det är nu idag som Du skall vara en bra förälder! Oavsett omständigheterna skall Du ta vara på tillfället att stötta Ditt barn på bästa sätt, ge det ett gott självförtroende genom att Du visar det respekt och på alla sätt Du förmår försöka underlätta den nya tillvaron.
Det är ju inte antalet timmar man är tillsammans som är det viktiga - utan hur man har det den tid man är tillsammans.
Definitionerna på en familj är år 2002 många. En kan vara att man stadigvarande har bott tillsammans mesta tiden och fungerat som en familj, en del gifta, en del sammanboende, en del särboende. En del har från början alltid varit barn med bara en förälder. Ibland kan också ett styvbarn bo kvar hos en styvförälder fast den biologiska föräldern flyttat därifrån.
Variationerna är många fler, men viktigt att komma ihåg är att barnen har det bra i familjen, om de på alla sätt respekteras, får stöd i sin utveckling och hjälp med livets alla praktiska realiteter, får känna sig välkomna och får bli sedda och älskade för den de är.
Barn behöver alltid en förtrogen att prata med om sina känslor vid separationer, någon att lita på, som bara står på barnets sida.
Men trots skilsmässan måste ju livet ändå fungera under de faktiska omständigheterna, så kan man bara undvika de värsta fallgroparna så får man väl vara rätt nöjd ändå.
Att lyfta fram dessa fallgropar har varit mitt syfte med denna lilla skrift.